Det började med köttbullar och en tax.. och ja en Tinder-dejt-promenad. Låt oss kalla honom Kalle. Han var en i raden av Tinder-dejts som jag vallade runt på en promenad för att avgöra om det stämde att han var så intelligent och världsvan som han påstod i sin profil och i den påföljande chatten efter att vi matchat. Ja det var han kanske, men det var svårt att avgöra för han var så oerhört låååååååångsam – både i stegen och i sina utläggningar. Jag sprang runt honom i åttor när han lååååångsamt tog sig fram över Gärdet, där mina hundar (taxar för övrigt) redan hade dragit till andra sidan fältet och troligen var halvvägs på väg till Djurgårdens skogar för att jaga rådjur på egen tass. Nääee nu överdrev jag, dom jagar inte rådjur i Djurgårdens skogar, dom förväntar sig att få rådjurs-sadel serverat i snygga små tärningar hemma i köket. Hur som helst, Kalle (som för övrigt nog hade laddat upp en bild från 1994 på Tinder) spatserade långsamt som fasen framåt, medan jag otåligt övervägde att sätta på honom en av hundarnas koppel, för att dra honom fram i en snabbare takt. Ibland stannade han upp för att långutdraget orera om något tämligen ointressant ämne. TILLS, han börjar berätta om en tax och ett experiment om köttbullar. Då lystrade jag till, och jag tror att även mina taxar hörde ordet ”köttbulle” och vände om och kom rusande som två små skitiga streck till oss. (en i övrigt ganska lång sträcka, eftersom Kalle och jag knappt klarat av att avverka 100 meter än, emedan taxarna som sagt redan var i andra änden av Gärdet). Kalles berättelse;
Uppenbarligen hade man gjort ett vetenskapligt test med hund och mat. Hunden råkade vara en tax och maten råkade vara köttbullar. Hunden älskade köttbullar. Då ger experimentgubbarna (vet inte inom vilken vetenskap de var verksamma) EN köttbulle till taxen. Taxen blir förstås överlycklig. I nästa steg ger de taxen TVÅ köttbullar, needless to say, taxen blir ännu gladare. Taxen får TRE köttbullar och slukar alla tre på en gång. Taxen får FYRA köttbullar och ser fortfarande glad ut. Då öppnar de dörren till ett rum med ett berg av köttbullar. Vad gör då taxen? Ja den svimmar. Inte av lycka, utan för att det blir för många köttbullar att välja mellan.
Det var exakt då som jag förstod vad felet med dagens dejtingappar är:
1. Det är ett alldeles för stort utbud, vi mår helt enkelt dåligt av det. Vi vet inte vilken köttbulle som är den rätta köttbullen, vi inser att vi inte kan äta alla köttbullar utan att det kommer ta en enorm mängd tid att nosa på dem alla, än mindre äta dem. Vi inser också att vi aldrig kommer veta om vi valde rätt köttbulle först, sist eller som nummer 227.
2. Man kan aldrig från ett foto från 1994 och en kort text och chat-kommunikation avgöra om man ”har samma takt”, eller hur snabbt eller långsamt man spatserar och kommunicerar.
Jag har fortfarande idag sporadisk kontakt med Kalle. Han är en snäll kompis. Han berättar om sitt husdjur. En sköldpadda
Comments